Recension av “Växa – inte lyda” av Lars H Gustafsson

Mina förväntningar när jag lyfte upp den här boken var ganska höga. När jag läste baksidan lät den mycket intressant och nära bekanta hade sagt att den var mycket bra, en ögon-öppnare.

Lars trycker in ganska mycket i den här ca 270 sidor långa boken. Fiktionella illustrativa historier, verkliga historier, tillbakablickar i hans eget liv, vanliga föräldrafarhågor, medicinska aspekter, människovärde och värdighet, olika teorier om varför barn gör som de gör och hur man som förälder bör agera samt vilka konsekvenser detta får eller skulle kunna få. Lägg därtill en hel del tyckande (han är duktig på att framhålla det som just tyckande och inte som fakta, vilket är bra) från Lars så förstår jag att det inte går att göra allt för djuplodande analyser eller redovisa exakt vad som leder fram till de slutsatser han redovisar.

Första halvan av boken lägger en kognitiv grund för att sedan utgå från denna i den andra halvan. Därför tycker jag att boken blev intressant först när jag kom till den andra halvan.

Tyvärr känner jag att jag har mer frågor efter att ha läst den här boken än innan jag plockade upp den. Och det var inte målet eller intrycket jag fick när jag först började kolla på den. Lars är glad att han fått lära sej känna igen “sitta-mitt-emot-barn”, “sitta-bredvid-barn” och “gå-ut–och–gå-med-barn”. Men han skriver inte hur man gör det. Synd. Lars skriver om självets 7 trädgårdar. En liknelse som jag upplever att jag har svårt att hänga med i då jag själv inte odlar. Han glömmer också att skriva ut när vissa av dessa trädgårdar är aktuella.

Lars skriver också att man inte ska ignorera barnet (som i vissa time-outs), men ibland kan man ignorera vissa beteenden och det är ok. Och man ska inte dra långa resonemang om etik för en tre-åring utan bara sätta tydliga gränser med ett enkelt språk som en tre-åring kan förstå. Alltså inte fästa för mycket uppmärksamhet vid det felaktiga beteendet. I ett annat kapitel riktar han kritik mot 5-minutersmetoden, bl.a. så tycker han att föräldrar inte bör tysta sin inre röst (rösten som säger åt en att gå in och trösta barnet när det skriker). Men om min inre röst säger åt mej att inte bara diktatoriskt och auktoritärt bestämma utan motivera varför jag handlar som jag gör då? Ska jag tysta min inre röst eller dra etiska resonemang för min tre-åring? Jag tyckte jag läste en hel del motsägelsefulla grejer. Jag upplever också att Lars inte är tillräckligt tydlig med när han anser att barn är redo för auktoritär, naturlig resp. demokratisk uppfostran, eller vad man ska använda innan de är redo för detta.

Betyget får bli 3/5. En hel del intressant att tänka på, men jag lyckas inte få ihop det till en koherent bild. Jag skulle vilja sätta mej och diskutera med författaren i några timmar, men kommer nog att nöja mej med att läsa en del av de böcker Lars refererar till för att kunna förstå och agera bra. Just nu känner jag mej mer förvirrad än innan jag läste boken.

 

Boken finns att köpa på bl.a. Adlibris ock Bokus.

Flattr this!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *